Låt journalistiska principer styra journalistiken, även i bevakningen av Sverigedemokraterna

Vilken roll spelar medierna för SD:s framgångar? Om detta har jag skrivit en artikel i Liberal debatts senaste nummer.

Timo Soinis Sannfinländare
ökade med 15 procentenheter
och fick nära 20 procent i finska
 riksdagsvalet 2011.
Partiet spås öka kraftigt
även i kommunalvalet.
Foto Jan Leineberg,
via Wikimedia Commons

Sverigedemokraterna går nu stadigt uppåt och när man väger ihop snittet av alla mätningar nosar partiet på platsen som tredje största parti. Samtidigt försöker SD rensa i leden och framstå som ett bredare mittenparti. Därmed närmar de sig den position liknande rörelser intagit i andra europeiska länder. Jag har just besökt Finland där Sannfinländarna spås öka stort i dagens kommunalval. (De fick 19,1 procent i riksdagsvalet i fjol och tvingade de andra partierna att bilda en bred koalition för att stänga dem ute.)

I Finland, Danmark och Norge har invandringskritiska missnöjespartier etablerat sig som en del av politiken med större väljarstöd än SD har idag.

Sverige tycks nu följa samma mönster. Och man ska inte utesluta att SD-siffror kan bli valresultat 2014, vilket skulle förändra den politiska kartan i Sverige kraftigt, särskilt om C och/eller KD samtidigt åker ur riksdagen.

Och nu kommer diskussioner om mediernas roll. Har SD fått för stor uppmärksamhet? Är det rätt att behandla SD som ett "normalt" parti? Var det fel av SVT att ta upp ämnet invandring i partiledardebatten?

Så långt är det heller inte till nästa valrörelse där SD kommer finnas med som kontroversiellt riksdagsparti. Därför borde det vara dags att på allvar diskutera mediebevakningen av SD.

Det finns en hel del att säga om den. Som doktorand vid Mittuniversitetet djupintervjuade jag en rad ledande publicister i frågan, för att sedan sammanställa det till en bok som landar i slutsatser och resonemang kring mediernas dilemman. Några huvudpunkter sammanfattas i artikeln i Liberal debatt.

Problempartiet ges ut av
Stiftelsen Institutet för Mediestudier,
Sim(o)

Boken heter Problempartiet - mediernas villrådighet kring SD valet 2010. Ett syfte med boken är att den ska utgöra underlag för diskussioner om journalistikens roll. Och jag hoppas nu att någon av de högskolor där man har forskning och utbildning i mediefrågor, till exempel JMK eller Södertörns högskola, vill ta upp bokens resonemang till diskussion vid något seminarium, öppen föreläsning eller debatt.

Boken har recenserats och diskuterats på många håll sedan den kom i somras, men det vore synd om dess resonemang nu skulle falla undan utan någon ordentlig diskussion, särskilt då frågan blivit brännande och intressant.

Problempartiet fokuserar på bevakningen av SD, men handlar egentligen i grunden om hur journalisterna ser på sin egen demokratiska uppgift och vad som händer med principerna om opartiskhet, objektivitet och konsekvensneutralitet när de prövas av ett parti som driver frågor utanför det "legitima".

Där finns inga entydiga svar, men en märkbar villrådighet inom svenska medier, klart värd att diskutera.

Se detta som ett erbjudande, detta diskuterar jag mer än gärna med journaliststudenter och medieforskare. Gärna också med andra. Kanske har man undvikit frågan för att den är känslig. Men frågeställningen försvinner inte för det, utan knepigheten att hitta en publicistisk linje som känns riktig och bekväm, gör det extra angeläget att ta upp till debatt.


Fotnot: SD:s höga opinionssiffror behöver inte bli valresultat. Ny demokrati kom in i riksdagen 1991 och var som störst 1992 med 12 procent i mätningarna. Partiet kollapsade sedan i interna bråk och fick en dryg procent i valet 1994. Men å andra sidan kan det finnas potential för SD att växa mer, om man utgår från vad liknande partier fått i andra länder. I Finland fick t.ex Sannfinländarna nästan 20 procent i senaste riksdagsvalet och spås gå fram kraftigt i kommunalvalet idag söndag.